Foto: Per Eriksson
Planera skyddszonerna så att de blir vindfasta och består av flerskiktad lövblandskog och återställ skogen lämgs vattendrag. På lång sikt kan de på det sättet göra mest nytta. Det är råden från en tvärvetenskaplig grupp forskare som tagit ett samlat grepp på hur skyddszoner ska utformas.
– En del av det vi föreslår finns redan inkluderat i målbilder för god miljöhänsyn, men det vi kommer med nu är genomarbetade, vetenskapligt baserade råd som tar hänsyn till helheten, de långa tidsperspektiven och går att kombinera med skogsbruksåtgärder som ändå brukar utföras, säger SLU-forskaren Eliza Maher Hasselquist som lett studien.
Idag lämnas vanligtvis 5 till 10 meter breda kantzoner kring vattendrag vid slutavverkning. Resultatet blir en smal bård av fullstora träd, som anpassats till att växa mitt i tätskog och därför saknar det rotsystem som behövs för att de vindstyrkor de utsätts för när de står ensamma.
Ofta leder det till att dagens skyddszoner redan efter ett par år består av ett plockepinn av rotvältor, som förutom att stora ekonomiska värden går till spillo också kan leda till läckage av näringsämnen som kvicksilver, men också erosion, sedimenttransport och igenslammade lekbottnar nedströms.
Med dessa exempel i åtanke på hur även goda intentioner kan misslyckas bestämde forskarna sig för att tänka nytt. Målet var att applicera tjugohundratalets kunskap om buffertzoner på nittonhundratalets skogsbruksmetoder.
– Vi föreslår aktiva insatser när man ändå har planerat att genomföra skogsbruksåtgärder som röjning eller gallring. Genom att röja bort en större andel gran än vanligt i ett tidigt skede och tunna ut skogen i samband med gallring kan man skapa ökad stabilitet och heterogenitet när det är dags för slutavverkning, säger Eliza Maher Hasselquist.
Det handlar om att utforma skyddszonerna med en långsiktig plan som inte bara inkluderar slutavverkning utan även när skogen röjs och gallras. Genom att lämna kvar rätt trädslag och plocka bort lagom mycket gran så kan skyddszonerna formas till e stabil flerskiktad blandskog bestående av enstaka äldre granar och en hög andel lövträd. En sådan skyddszon löper mindre risk att blåsa ner och skuggar fläckvis bäcken vilket gynnar många vattenlevande djur. Genom att lämna enstaka nedfallna äldre träd får bäcken hjälp att återta sin slingrande form.
Enligt forskargruppen är det så man skapar förhållanden som gynnar både växter, insikter, djur och vattenkvaliteten.
– Vi förordar att man prioriterar de vattendrag som är kraftigt påverkade och som kanske rätats ut och därför mer liknar diken idag, säger Eliza Maher Hasselquist.
© Anläggningsvärlden 2021.
info@anlaggningsvarlden.se
