Gener kan knäcka granbarkborren

Forskare har kartlagt granbarkborrens arvsmassa. Nu intensifieras jakten på nya sätt att bekämpa granskogens mest fruktade skadeinsekt – med hjälp av skalbaggens egna gener.
Foto: Per Eriksson

Nu har forskare kartlagt granbarkborrens arvsmassa och nu intensifieras jakten på nya metoder att bekämpa granskogens värsta skadegörare – med hjälp av insektens egna gener.

 Varje år förstör granbarkborren mer än hundra miljoner kubikmeter granskog runt om i Europa och Asien. Kartläggningen av dess gener visar bland annat att granbarkborren har ett ovanligt stort antal gener som hjälper till att bryta ner växters cellväggar. Däremot har de få gener för att göra sig av med kroppsfrämmande ämnen, vilket förvånar forskarna eftersom kådan i träden är giftig för granbarkborren.

De nu genomförda sekvensieringen av granbarkborrekns samlade arvsmassa kan bädda för högspecifik bekämpning med en molekylbiologisk metod som med mycket stor precision slår ut specifika gener genom att administrera dubbelsträngad ribonukleinsyra (RNA) i granbarkborren, till exempel via föda.

Eftersom ett sådant RNA är kroppsfrämmande för granbarkborren aktiveras en process i den som resulterar i att motsvarande gen i arvsmassan tystas ner eller stängs av. Metoden kan ge tydlig information om vilka roller som specifika gener spelar i insektens biologi. Vilket är något som nu underlättas i och med kartläggningen av granbarkborrens hela arvsmassa.

Med den molekylbiologiska metoden kan man på sikt förhoppningsvis använda den för praktisk bekämpning ute i skogen.

– Man kan exempelvis slå ut gener som har en direkt påverkan på överlevnaden, eller inrikta sig på de gener som är viktiga för barkborrarnas reproduktion eller förmåga att uppfatta de feromoner som de använder vid parning och för att angripa granskog, säger Martin N Andersson, docent vid Lunds universitet.

Den genom-baserade metoden är artsspecifik vilket innebär att den har några oönskade, skadliga bieffekter på andra organismer.

Utöver Lunds universitet och SLU har forskare vid Tjeckiska Lantbruksuniversitetet, Norsk Institutt for Bioøkonomi, Max Planck Institutet för kemisk ekologi i Tyskland samt SciLife i Uppsala deltagit i studien.

Studien har även publicerats i tidskriften Communications Biology.

© Anläggningsvärlden 2021.
info@anlaggningsvarlden.se