Naturvårdsåtgärder som görs för att öka den biologiska mångfalden kan innebära en något ökad risk för skogsskador orsakade av barkborrar, enligt forskning från SLU och Skogforsk.
Fem år efter naturvårdsbränning eller luckhuggning kunde forskarna se att risken för skador ökar lokalt, antingen på kortare eller längre sikt beroende på typ av åtgärd. Förekomsten av nyligen avverkade kalhyggen i närområdet ökar också risken.
Naturvårdsbränning, luckhuggning och skapande av döda träd, så kallad död ved, är naturvårdsåtgärder som kan göras för att gynna arter som lever av dött trä och på så sätt öka den biologiska mångfalden. I en forskningsstudie gjord i Västerbotten och Västernorrland 2012 till 2017 har forskarna undersökt om dessa åtgärder kan påverka risken för skogsskador orsakade av barkborrar.
– Efter fem år hade luckhuggna skogar fler skador orsakade av granbarkborre och störst förekomst av den skadliga barkborren dubbelögad bastborre, säger Anne-Maarit Hekkala, forskare vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.
Resultaten bygger på studier i sex naturvårdsbrända områden, sex luckhuggna områden och sex kontrollområden där inga åtgärder hade gjorts. Den första insamlingen av barkborrar gjordes året efter att naturvårdsåtgärderna hade genomförts, och sedan har forskarna följt upp effekterna två och fem år efteråt.
Studien är gjord på 18 av Holmen Skogs avsättningsytor, där det inte bedrivs något skogsbruk. Skogen består av mogen granskog, som är en bra livsmiljö för granbarkborren. Viktigt att ha i åtanke är att dessa resultat gäller lokalt, och att förhållandena kan vara annorlunda i södra Sverige.
– Det här betyder inte att risken för skadeangrepp efter naturvårdsåtgärder är betydande i norra Sverige. Även om vi har sett att barkborrarna blir fler och att skadorna ökar så handlade det om enstaka angripna träd. Angreppen har heller inte spridits från bestånden till omgivande skogar, säger Anne-Maarit Hekkala.
Ett år efter naturvårdsåtgärderna var förekomsten av barkborrar högst i naturvårdsbrända bestånd. Men redan under det andra året började barkborrarna minska i antal i dessa områden för att efter fem år ha minskat betydligt i antal. Deras fiender hade också ökat i antal, vilket kan ha dämpat barkborrarnas populationsstorlek. Under det andra året var förekomsten av skadegörande barkborrar högst i de luckhuggna bestånden och den ökade allt eftersom.
Luckhuggna skogar kan få mer utpräglade skogskanter med solbelysta träd som barkborrarna vanligtvis gillar, medan eldens hetta i brända skogar dödar de tunnbarkiga granarna direkt eller påverkar trädens näringsrika kambium, vilket gör att skogen inte kan utnyttjas av barkborrar under lika lång tid. I det fallet är den mer tjockbarkiga tallen mer tålig.
I studien visade det sig också att färska hyggen i landskapet kan innebära en ytterligare ökad risk för angrepp av granbarkborre i naturvårdsåtgärdade bestånd.
– Det är något att ha i åtanke när man planerar naturvårdsåtgärder – man bör kanske undvika att luckhugga i närheten av 1–3 år gamla hyggen, säger Anne-Maarit Hekkala.
© Anläggningsvärlden 2020.
info@anlaggningsvarlden.se
